Synpunkter till Medieutredningen, SOU 2015:94

Medieutredningen (Ku 2015:01)

Denna skrivning avser komplettera det första delbetänkandet av medieutredningen, SOU 2015:94, ur det civila samhällets (den tredje mediesektorns) perspektiv.

»För att förstå vad demokrati verkligen innebär måste man själv ha upplevt demokrati. Man måste själv haft möjlighet att känna att ’det jag gör nu är en demokratisk handling, ett demokratiskt beteende’.«

Demokratiutredningens betänkande, En uthållig demokrati! – Politik för folkstyre på 2000-talet (SOU 2000:1)

Sammanfattning

  • Medieutredningen bör tydligare svara på kommittédirektivets behovsanalys att det behövs fler aktörer – i hela landet – som kan bidra med olika perspektiv. Utredningen bör beakta civilsamhället utifrån sin egen norm, och ta fram förslag som garanterar långsiktigt och hållbart stabila förutsättningar för den ideella sektorn i framtidens medielandskap.
  • Det statliga medie- och presstödet bör omformas för att också inkludera ett långsiktigt direkt eller indirekt offentligt stöd till det civila samhällets organisationer.
  • Ett redaktionellt kultur- och demokratistöd bör införas till de som i första hand har en allmänpolitisk och demokratisk opinionsbildning som den viktigaste uppgiften. I första hand bör detta gå till lokala verksamheter, för att säkra den lokala kultur- och samhällsbevakningen.

Den tredje statsmakten

Mot bakgrund av att det nuvarande presstödet i nuvarande form upphör anför regeringen i sitt kommittédirektiv (Dir. 2015:26) En mediepolitik för framtiden, ett behov att utveckla en ny mediepolitik som möter de demokratiska utmaningar som följer en förändrad medieanvändning och ett förändrat medielandskap.

När utredaren nu presenterat det första delbetänkandet (SOU 2015:94) Medieborgarna & medierna – En digital värld av rättigheter, skyldigheter – möjligheter och ansvar, upplever Civos ett behov att inkomma med ytterligare perspektiv på frågan, där ett förändrat medielandskap behöver kompletteras med en större mångfald som utgår från en bredare folklig representation och som också inkluderar det civila samhällets aktörer. Trots att det var tydligt i regeringens kommittédirektiv nämns civilsamhället [”ideellt”] uttalat endast en gång over delbetänkandets 361 sidor. Detta är närmast anmärkningsvärt mot bakgrund av regeringens mål för det civila samhället enligt En politik för det civila samhället (Prop. 2009/10:55) – ”att förbättra villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin” samt ”att utveckla det civila samhällets möjligheter att göra människor delaktiga”.

Civos verkar för ett starkt och självständigt civilsamhälle och företräder genom sina medlemsorganisationer1 en stor del av aktörerna inom det svenska civilsamhället. Det civila samhällets organisationer har genom tiderna spelat en avgörande roll för demokratisk utveckling, genom att föreslå och utveckla lösningar på problem och genom att försvara rättvisa och frihet. Genom att verka som röstbärare och komplettera övriga sektorer med tydliga demokratifrämjande strukturer är det civila samhället basen för den tredje statsmakten, vilken kompletteras av såväl staten (public service) som av en fri marknad med kommersiella bolag.

Med utgångspunkt i att fria och självständiga medier är av avgörande betydelse för en levande och väl fungerande demokrati och för att bevara och utveckla en grundläggande yttrande- och informationsfrihet, behöver förutsättningarna stärkas för en självständig och fri organisering av den tredje mediesektorn.
Sedan mitten av 1800-talet har den informella benämningen att mediesektorn utgör en tredje statsmakt, jämte riksdagen och regeringen, använts.2 För denna sektor är själva syftet att granska de båda första för att säkerställa medborgarnas rättigheter och demokratiska inflytande i samhället. För att detta ska vara möjligt krävs förutsättningar för en fri åsiktsbildning, reella möjligheter att bedriva en granskande journalistik och att verka för ett fritt utbyte av idéer. Detta omöjliggörs utan en mångfald av medier av hög kvalitet, vilket aktualiserar ytterligare behov av förändringar som utredningens första delbetänkande inte berör, nämligen dagens omfattande mediekoncentration.

Frihet och oberoende genom den tredje mediesektorn

I Sverige finns det cirka 25 lokala tv-stationer och 100 lokala radiostationer (närradio) som drivs icke-kommersiellt samt 20 kommersiella närradiostationer som drivs privat i liten skala. Därtill kommer ytterligare drygt 50 webbradiokanaler som sänder exklusivt över Internet. Dessa finansieras i stort genom medlems- och sändaravgifter och driver sitt arbete huvudsakligen genom ideella insatser.

Utöver dessa civilsamhällesorganisationer finns det i praktiken inte längre någon lokalt förankrad radio eller television. Sveriges Radio (SR) är i praktiken en länsradio, och dess lokalradio ingår i P4-nätet. Den privata radion ingår i två stora privata mediekoncerner som i huvudsak sänder från Stockholm.

För att samla det civila samhället som en tredje mediesektor bildades den nationella paraplyorganisationen Community Media Sweden (CMS) under 2015 med syfte att bland annat stödja aktiva medborgarjournalister och för att de lokala och icke-kommersiella medierna ska kunna växa och vitalisera den lokala demokratin. Samtidigt ser förutsättningarna väldigt olika ut jämfört med civilsamhällets medieaktörer i andra länder. Statliga stöd av större omfattning finns exempelvis i Danmark, Frankrike, Australien, Tyskland och Österrike. Likaså utgår ett visst stöd i Storbritannien, Irland, Holland och Norge.

I Sverige finns idag inget stöd.3 Samtidigt kan privata och kommersiella aktörer lyfta miljoner i distributionsstöd eller särskilt taltidningsstöd för att öka lönsamheten i utgivningen.4

När det Europeiska rådets organ European Audiovisual Observatory presenterade rapporten Converged Markets – Converged Power? – Regulation and Case Law i november 2012 synliggörs behovet av en ny mediepolitik som främjar en större mångfald av aktörer. Genom att mäta mediekoncentration som marknadsandelen av landets fyra största medieaktörer toppar Sverige sammanställningen med 91.9 procent. Det innebär att dagens mediepolitik tillåtit den tredje statsmakten att koncentreras till i praktiken fyra företag som genom sin dominerande ställning totalt kan sätta ramarna för det offentliga samtalet och den media som reellt kan nå medborgarna.

Detta i sig är inte någon ny kunskap. Redan 2004 överlämnades rapporten Öppna radion och televisionen (Ds. 2004:00) till Kulturdepartementet där Christer Hederström kartlagt och analyserat de framtida förutsättningarna för icke-kommersiell lokal radio och television.

I Hederströms rapport föreslås flera åtgärder för att främja en större mångfald av aktörer, och framväxt av lokala medieproducenter som organiseras inom det civila samhället. Bland de åtgärder som föreslås nämns att staten bör garantera en långsiktig finansiering genom direkt eller indirekt offentligt stöd, ett riktat mediestöd för publicistiska ändamål på minoritetsspråk, en särskild stödordning för medieverksamhet för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar samt en rad förändringar i regelverk på lokal och nationell nivå för sändningsplattformar och sändningstillstånd.

Regeringens kommittédirektiv lyfter också behovet av andra aktörer – i hela landet – som kan bidra med olika perspektiv. Medieutredningens delbetänkande beskriver hur dessa lokala initiativ ofta drivs av eldsjälar som brinner för att vilja förbättra lokaljournalistiken, men också att de ofta hamnar i en skör och långsiktigt instabil situation. Denna slutsats stödjs av en studie från Storbritannien där endast 16 procent av 183 studerade hyperlokala initiativ hade tillräckliga inkomster för att täcka mer än sina kostnader.

Mot bakgrund av dagens redan rådande mediekoncentration bör regeringen vidta tydliga åtgärder för att stärka det civila samhällets möjligheter att stärka människors delaktighet i demokratin, genom att stötta långsiktigt hållbara aktörer i den tredje mediesektorn. Att lokala och nationella ideella organisationer kompletterar public service och de stora dominerande kommersiella bolagen kan därigenom ytterligare stärka ”medieborgaren”.

Ett förändrat medielandskap kräver nya mediepolitiska insatser

I Demokratiutredningen, En uthållig demokrati! – Politik för folkstyre på 2000-talet (SOU 2000:1), presenteras en oro för tilltagande politisk ojämlikhet mellan medborgare med utländsk bakgrund och andra svenskar. I slutbetänkandet lyfts ideella organisationer och det civila samhället fram då de presenterar en rad initiativ och verksamheter som ersätter marginalisering med delaktighet. På samma sätt kan det civila samhället spela en kommande viktig roll i det nya medielandskap som växer fram, där fler medborgare väljer och önskar vara delaktiga i det offentliga samtalet. För att det ska vara möjligt behöver kunskapen öka avseende att delta i medieproduktion men också i att kritiskt granska och förhålla sig till de olika röster och texter som sprids.

På samma sätt som det civila samhället och folkrörelserna under decennier främjat en fri och frivillig folkbildning kan bättre förutsättningar till det civila samhället skapa en framväxande demokratifrämjande struktur som rymmer en större mångfald av demokratibärande verksamhet inom medielandskapet.
I takt med att förutsättningarna för civilsamhället i övrigt har försämrats i flera avseenden skulle en aktiv mediepolitik, som inkluderar icke- kommersiella och ideella aktörer, vidare kunna vända trenden att den ideella sektorn ersätter sin opinionsbildande röstbärarroll med en roll som serviceproducent. I en levande demokrati behövs ett starkt civilsamhälle med långsiktigt hållbara förutsättningar att axla båda dessa roller parallellt.

»Utifrån den ideella sektorns betydelse i samhället – inte minst för demokratin – är det angeläget att skapa så goda och tydliga villkor som möjligt. Inriktningen bör vara att ge långsiktigt hållbara och stabila förutsättningar för sektorn att fungera och utvecklas, med bibehållen frihet och självständighet.
Detta förutsätter att den ideella sektorn får vara sin egen norm, det vill säga bedömas och behandlas utifrån sin särart. Att etablera föreställningen om en tredje sektor är också en bekräftelse på att föreningar, kooperativ, lokala utvecklingsgrupper och liknande sammanslutningar har något viktigt gemensamt och att de tillsammans har en betydelse i samhället på samma sätt som det privata näringslivet och den offentliga sektorn.«

Demokratiutredningens betänkande, En uthållig demokrati! – Politik för folkstyre på 2000-talet (SOU 2000:1)

Mot bakgrund av ovanstående perspektiv och breddning vill Civos yrka på att Medieutredningen tydligare involverar det civila samhället i det kommande arbetet. Civos efterfrågar också konkreta förslag hur den ideella sektorn i större utsträckning kan få långsiktigt hållbara och stabila förutsättningar att bidra till en ökad mångfald inom medielandskapet, stärka medborgarnas delaktighet och fortsätta verka som en aktiv och självständig opinions- och röstbildare i förhållande till de övriga statsmakterna.

  1. Famna – Riksorganisationen för idéburen vård och omsorg, Arbetsgivarföreningen KFO, Röda Korset Sverige, SIOS, ax – Amatörkulturens samrådsgrupp, Sveriges kristna råd, RIO – Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, Folkbildningsförbundet, Sensus studieförbund, Samlingslokalerna, Riksteatern, Sveriges kvinnolobby och Sveriges föreningar.
  2. http://www.svensktidskrift.se/den-tredje-statsmakten-propaganda/, läst 2015-11-14
  3. http://communitymedia.se/, läst 2015-11-14
  4. http://www.aftonbladet.se/kultur/article11368170.ab, läst 2015-11-14

Relaterade poster